Ödebyar och tomma hus

Gick ur campern kl 5:45 gick upp i skogen en runda. Plockade blåbär och gick ytterligare en runda för att titta på vägen vi ska köra. Håkan hade varit lite osäker på om det gick att köra där.
 Passar på att titta på skogen som står här också. Sådan skog skulle man ha på egna marker, men man får vara nöjd med det man har.
 Samlade på mej lite pinnar till ved för en brasa. Sitter nu framför elden och njuter av stillheten. Inte en vindpust och alldeles tyst.
 

 Vi vaskade av oss i tvättfatet, borstade tänderna och släckte brasan med tvättvatten.
 Packade in stolarna och
 kom iväg redan några minuter efter nio.
 

 Det var en smal dålig väg till en början. Brant utför och mycket bortspolat grus mellan dom större stenarna. Vi höll en hastighet på i snitt 3,8 km/tim den första biten.
 I det här läget hade det varit bra att ha Hästen.
 
 Groparna i vägen var bitvis olika djupa och kom ibland på den ena och ibland på den andra sidan. Detta gjorde att bilen, om inte Håkan han sakta ner ytterligare, fick kast åt sidorna. Med följden att porslinet tryckte upp skåpdörren och åkte ut på golvet. Detta har nu upprepats två gånger och vi har nu slut på tallrikar.
 Efter någon tim. Körning kom vi fram till en smal bro. Den såg lite ranglig ut men där hade ju gått bilar tidigare så vi förstod det som att den skulle hålla. Håkan var i alla fall inte sen att prova. Jag skulle ta några kort på bron under tiden han körde. Det hade ju kunnat bli ett bra scoop.
 Han kom över utan missöden, som väl var.
 

 Vi fortsatte att köra. Det blev små grusvägar som betades av en efter en.
 På en av platserna utefter en av grusvägarna hajade vi till då vi båda kände igen platsen. Vi hade fikat där för 8 år sedan. Det var den gången Marita Heimroth var med en dagsetapp på Lucky. Vi stannade och tog några bilder för att jämföra med dom vi har hemma. Heimroth var en av sponsorerna för ritten. Dom kom och var med några veckor nu och då.
 
 Vi fortsatte på dessa oändligt långa och små grusvägar och kom fram till den lilla öde byn Lövåsen. Där träffade vi en skåning. Han hade bott och verkat i byn i 33 år berättade han. Frun hade gått bort och han kände nu att han ville sälja gården. Han menade på att det inte var någon mening med att bo kvar då han var den sista bonden i byn. Alla gårdar i byn var nu nerlagda.
 Vi körde sakta vidare och såg den ena gården efter den andra stå öde, tomma och överväxta. Massor av hus, inga människor.
 Man undrar om dom som bestämmer vet vilken väg dom har slagit sig in på. En sorglig syn.
 Vi åkte i alla fall vidare på vår väg.
 
 Vi kom liksom bakvägen till Ramsele och där skulle vi proviantera ytterligare. Nya tallrikar, kaffesil och diverse förnödenheter eftersom vi från och med nu måste lita till oss själva.
 

 Vi har passerat gränsen till Lappland och det är rätt glest med bensinstationer, i alla fall på dom vägar vi kör och vi är tvungna att hålla lite koll på bensinmätarn. Har vi en chans att tanka så gör vi det. Vi körde in i Åsele fyllde tanken och fortsatte.
 
 Denna gången vågade vi faktiskt inte fortsätta på den tänkta grusvägen. Vi fick avvika från den väg vi hade ridit och tog väg 90 istället.
 När vi red tog vi vägen över Stenkulla kraftverk och dammbygge men vi räknade med att inte kunna köra över där med bilen. Istället för att köra den långa vägen dit och kanske få köra tillbaka igen, tog vi det säkra för det osäkra och valde den större vägen som går på andra sidan älven. Några mil längre fram kom vi åter på spåret.
 Vi hade för oss att Buss-Nisse bodde utefter den väg vi nu åkte. Han var är i dag 83 år och en av dom vi träffade på andra vändan. Vi hittade gården
 som såg övergiven ut. Vi trodde i detta läge att den var såld och att den stod öde. Dessutom har all skog runtom blivit ett enda stort kalhygge. Vi försökte få tag i Buss- Nisses tel.nr. Det lyckades till slut och vi ringde Nisse.
 En stund senare stod han på gården.
 

 Vi gjorde en brasa och plockade fram stolarna. Håkan kokade kaffe och vi lyssnade på musik som Nisse hade med sig. Under tiden blev det mycket prat på resan vi hade gjort och vi fortsatte och prata till allt för sent.
 

 När den sista brasan brunnit ut skulle Nisse köra hem. Han gick illa på grund av en dålig höftled men köra bil kunde han ändå.
 Jag såg den gamla Volvon rulla iväg. Tänkte på dom 60.000 mil den hade gått och hoppades att den skulle rulla några mil till. Han skulle hem till sin villa i Vilhelmina. Skriver färdigt bloggen och hoppas den går iväg så fort som möjligt. Ser att det står längst upp i vänstra hörnet ”ingen service”.
 Det har börjat smattra på rutorna. Man undrar om det fina vädret är slut nu. Håkan har rullat in sig i säcken, jag behöver inte längre undra om han sover. Det hörs.
 
 /jojo

Location:Hos Buss-Nisse 11/8

Annonser
Publicerat i Okategoriserade

Andra vändan 2008

Det kändes att det blev sent i går kväll. Sov ända till kl 6:15 och var ändå lite trött. Öppnade dörren och kollade ut. Det såg ut att bli en strålande dag i dag också. Vilken tur vi haft med vädret. Visserligen hade vi råkat in i ett riktigt oväder hemma hos Gunnar i Färila. Men det var inte alls långvarigt men det hade ställt till en massa oreda ändå. För mycket regn på för kort tid är heller inte bra.

Grustaget där vi övernattat var omringat med höga vallar av grus. Bara en öppning utefter vägen där vi hade kört in och nu var vi färdiga för att köra därifrån.

Vi körde tillbaka till Lillmörtsjön för att träffa Håkan och Ann Sjölander. Efter en halvmil var vi framme och körde först förbi det hus som han hade lånat ut till oss tidigare. Det var inte längre gult. Man hade målat om huset rött. Vi skulle en bit till på vägen. Där låg stället som många skulle se som en drömgård.
Vi knackade på men efter många försök förstod vi att ingen var hemma. Gården var riktigt väl i ordning, ridbana, badhus, slalombacke, brygga och båt. Dessutom 3 hästar och en mängd getter. En studsmatta hade tillkommit till sen vi sist var här. Lite rosa leksaker låg spridda lite här och där. Någon förändring på dom här tio åren hade förmodligen skett på det här stället.

Vi fick vända om igen och köra vägen ytterligare en gång till. En tredje vända på samma väg…?

Fränsta var det nya målet.
Därifrån till Inglis som var redaktör för Ljungabladet och som bodde med sin sambo och travtränare i Gissjön.
Det var inte så lätt att hitta så vi tänkte fråga på vägen dit men ingen i dom husen där vi knackade på förstod vad vi sa. Men till slut hittade vi i alla fall fram till en granne.
Han berättade att Inglis för två år sedan ramlat ner för en trappa och brutit nacken och avled. Hennes sambo har man inte sett till sedan… Det blev en smärre chock. Vi funderade lite på detta och och gav oss iväg.

Vi ställde kosan till nästa mål som var till Anja och Lars Bergman på Tivsjö gård. Små grusvägar och dåliga grusvägar och skog, skog och åter skog. Vid ett tillfälle brakade det till i campern. Håkan stannade för att se vad som hänt. Öppnade dörren till campern och tittade in på några tallrikar som hoppat ur skåpen och låg där i tusen bitar. Här var det inga problem med att parkera mitt i vägen. Vi hade inte mött en enda bil på flera tim. Mattan åkte ut och vi fick skaka bort alla porslins-fliser. Så bar det iväg igen på samma dåliga väg.
Så till slut kom vi fram till Tivsjön som låg på höger sida om vägen. Stället låg väldigt fint uppe på en höjd på vänster sida.


Innan vi var riktigt framme. Mötte vi värdens minsta traktor. Jag kände igen traktorn men inte han som körde.
Vi svängde upp på gården och knackade på. Anja kände inte igen oss. Vi fick berätta om året 2005 och till slut klarnade minnet. Lars kom hem efter en stund på åkern. Det visade sig att han fyllde 60 år i dag och vi blev bjudna på kalas med tårta och kaffe.

Ut på samma vägar igen och till Hammarstrand bar det iväg. Vägarna som fortfarande var små grusvägar blev lite bättre ju närmare tätorten vi kom.

I Hammarstrand gick vi in och provianterade. Vi gick sedan rätt över gatan och in på fiket. Beställde var sin kopp kaffe och smörgås.
Nu har vi vårt camp på exakt samma ställe som 2008 då vi red andra etappen.

Klockan är 8:00 och vi har haft en liten brasa framför stolarna. Faktiskt var det rätt bra då röken höll myggen borta. Nu är kl 8:30 Elden har falnat, och myggen återvänt. Håkan gick in i campern på grund av myggen. Sitter i bilen och skriver. Hör genom väggen att Håkan snarkar. Är strax färdig och ska gå in i campern.
Få fundera på om jag ska väcka honom.

/jojo

Location:Ragunda, Sverige

Publicerat i Okategoriserade

Mittens rike

Batteriet på telefonen hade hade tagit slut. Någon annan klocka än den i mobilen har vi inte. Det såg ut att vara ljust ute. Jag gick upp, tog min telefon med mej ut och tryckte in laddaren som fanns i campern. Det tog en stund innan jag kunde kolla klockan. Den var bara 4:54. Gick in och la mej igen. Låg sedan en timme och var uppe kl 6 igen. Gick en runda och kollade Gunnars alla slädar, gaffeldrag och andra typer av hästprylar. Eftersom jag är intresserad av timmerhus ägnade jag en hel del tid till att kolla knutarna på alla hans gamla timmerlador.
När Gunnar gått upp och efter att alla inmundigat sitt kaffe ville Gunnar vi skulle följa med på en rundvisning i Färila med omnejd. Han kände till i stort sett allt som hänt i byn. Vi åkte sedan till Ljusdals lasarett och hälsade på Gunnars syster som vi också kände sen tidigare. Hon hör också till Klövsjö forbondeförening precis som Gunnar. Vi brukar ses vartannat år i Rörås. Gudrun brukar då stå för kolbulle-tillverkningen. Både Gunnar och Gudrun kör häst och släde i februari, hela vägen från Klövsjö till Röros. Ett tufft jobb.
När vi kommit hem till Gunnars gård igen var det dags för oss att åka vidare.
Vi tackade Gunnar för rundturen och för gästvänligheten.
Det var ju inte första gången som vi gästade Gunnar och det var förhoppningsvis inte sista. Vi skulle ses igen i Röros om ett tag.

Gps:en ställdes in på Tallåsen och efter att vi kommit in på rutten körde vi efter kartan som vanligt. Vi skulle försöka hitta igen Mård och Linnea i Säljemor som den lilla byn heter. Vi körde ett bra tag på små grusvägar och till slut kom vi fram. Vi körde upp på framfarten och upp till det högst belägna huset. Nu kände vi igen oss. Men innan vi riktigt hann stanna och vända bilen kom en gubbe vi inte kände igen ut på bron. Vi gick ut och sa vårt ärende och han svarade att han var relativt nyinflyttad. Han bodde nu tillsammans med Mård på gården, och som för tillfället inte var hemma. Linnea hade flyttat och Nu driver man gården med mer ungdjur än Hästar.

Så var det dags att åka vidare till Evert Persson i Brännås. Där blev vi bjudna på middag och prat på hästar blev det mest hela tiden. Evert är en mycket duktig Hästkarl och har många priser från travsportens. Han har dessutom ägnat en stor del till att köra i skogen med Häst. Många historier om Hästar rullades upp och det var bara att lyssna och ta till sig. Men till slut var vi ändå tvungna att säga hej då. Vi tackade frun i huset för den goda maten och Evert för underhållet. Innan vi åkte var vi uppe i hagen och tittade på en av hans Hästar. Bytte ytterligare några ord och sa hej då en gång till för att sedan ge oss iväg mot Skån.

Fram till Skån var det bara en enda lång transportsträcka. Väl framme vid huset vi låg i för flera år sedan, såg vi att huset såg mer färdigt ut än det gjorde 2005.
Nere vid sjön stod två personer som förmodligen ägde stället. Vi styrde kosan dit och frågade om dom ägde stället här för 10 år sedan. Svaret blev att dom köpt huset för 5 år sedan.
Så det var bara att vända och köra vidare.
Naggen var nästa mål. Denna by ligger på Sveriges geografiska mittpunkt. Vi kände väl igen den lilla avfolkade byn. Vi stannade vid den gamla skolan/ affären och knackade på. En dam öppnade dörren och kände genast igen oss. De var Mona Lisa Fosshaug. Släkt med den berömde bandyspelare Fosshaug. Hon berättade en hel del om byn. Själv skulle hon flytta om en månad och sälja huset. Fyra andra hus runt hennes skulle också säljas. Hon bjöd på kaffe och smörgås och det blev en riktigt trevlig liten pratstund.

Så skulle vi då hitta paret Barbro och Bengt-Erik Fränden som också bodde i Naggen. Dom hade tagit väl hand om oss 2005 och dom hade ett hus inte så långt ifrån där vi nu var.
Också detta hus kändes lätt igen. Vi parkerade bilen, gick upp för trappan och knackade på. Här blev vi också väl mottagna och bjudna på varma smörgåsar och glass med hjortronsylt. Väldigt gott. Här stannade vi allt för länge. Klockan han bli mycket och det var svårt att ge sig iväg. Till slut fick vi ändå slita oss loss från det trevliga sällskapet.

På väg mot Lillmörtsjön började det gå upp för oss vilken fantastisk prestation våra Hästar hade gjort. Man måste nog gå eller rida samma sträcka själv för att förstå hur lång den här vägen är.
Det blev för sent för att knacka på hos nästa sponsor. Vi fick vackert lägga oss i ett grustag en bit därifrån. Det är hög tid för sängen. Här är kolsvart ute. Ska försöka hitta in i campern. Jag sitter i bilen och skriver för att inte väcka Håkan som sover.
/jojo

Location:Fränsta, Sverige

Location:Fränsta,Sverige

Location:Naggen

Publicerat i Okategoriserade

Tuffaste etappen

Upp tidigt som vanligt. Tog en lång promenad i det vackra landskapet. Två tranor följde minsta rörelse jag gjorde. Jag kunde faktiskt gå förbi utan att dom lyfte, men det var väldigt nära dom flög iväg.
Stolarna från gårdagens sittning var kvar ute och jag satte mej i en av dom. Då kommer Bertil ut och undrar om jag vill ha en kopp kaffe och en smörgås. Håkan som är resans köksmästare och eftersom klockan inte hunnit bli 7 då Håkan brukar gå upp tackade jag ja till erbjudandet. Just som Bertil var färdig att leverera kaffet, öppnas dörren till campern och Håkan kommer ut.
Nu satt vi i stolarna alla tre igen med kaffe och mackor. Strax efter kom Lotta. Vi åt färdigt vår frukost, sedan var det återigen till att ge sig av.

Torsten och Kerstin Svan skulle bli nästa mål. Dessa vänliga människor bodde i Sunnanhed. Vi tänkte handla först. Då vi trodde att affären bara låg en liten bit därifrån. Vi körde förbi Torstens ställe men fick vända då vi inte hittade affären.
Vi knackade på hos familjen Svan och jag tror att dom kände igen oss i stort sett med en gång. Ett bra bevis på att minnet forfarande funkar. Det var roligt att se att bägge två inte såg en dag äldre ut än när vi var där 2005. Där blev vi sedan bjudna på kaffe och smörgås. Gående bord kan man säga. Prat om svunna tider och vad som hänt där emellan. Resten av tiden gick åt till hästprat.
Just som vi var på väg att köra kommer Torsten springandes med en massa dricka som han vill vi skulle ha med oss. Vi tackade än en gång vinkade hej då till det välbehållna paret.

2005 hade vi legat på en fäbod i Säla, men eftersom det var bommar över vägen som skulle ta oss vidare dan efter valde vi att försöka hitta en annan väg.
Vi möblerade om resrutten och fann ridrutten så småningom igen så att vi kunde köra förbi Hylberget och se om vi kunde träffa Karl-Eric Götesson. Vi hittade stället men han var inte hemma.

Vi fick prata med en släkting och bad honom att lämna ett kort från oss och hälsa och tacka Karl-Eric för senast.
Den vägen som vi nu var inne på gick genom Furudals-reviret och det var den tuffaste sträckan på hela ritten. Håkan och jag var rörande överens om detta.

Från Hylberget till Samuelsfallet var det en transportsträck av ungefär samma dignitet som dagen innan. Mannen vi sökte där var Ljusdals kommunekolog som hade upplåtit sitt hus åt oss. Själv hade han åkt till sin sommarstuga. Detta var alltså då vi tidigare red. Här bodde nu en Holländare. Av förståeliga själ blev det inte mycket sagt så vi åkte vidare och filosoferade över alla dessa förändringar som skett på dessa 10 år.

Nu skulle vi mot Färilla och Gunnar Ahlzen men innan dess träffade vi en rolig gubbe nämligen Örjan Jonsson på Risarven även kallad
Stålfarfar 72 år och körde dragracing mc. Hastigheter i 360 km/tim på en sträcka motsvarande en amerikansk mil (1609m). Mycket imponerande med tanke på att vi själva höll en snittfart på
33 km/tim…

Vi ringde till Gunnar för andra gången som naturligtvis inte var hemma men svarade i telefon denna gången. Han sa att han kommer hem i kväll och att vi kunde sätta bilen på gården och sätta sladden i något av uttagen. Vi hittade dit med hjälp av gps och gjorde som han sagt.


Håkan lagade middag och jag skulle skriva. Åskan mullrade utanför hytten och och strax därpå kom världens hagelskur att ösa över oss. Sedan brakade regnet loss. I detta dån och hällregn kommer Gunnar och hans kompis åkande på en 4-hjuling. Gissa om dom var våta…
I morgon åker vi och tittar på Alvars gård, där vi tidigare hade övernattat.
/jojo

Location:Rådlundsvägen,Ljusdal,Sverige

Publicerat i Okategoriserade

Missen

Vi lämnade Seija, hennes varghund och hästarna vid 9:30 tiden. Innan dess hade hon bjudit på frukost och vi hade också hunnit sitta en stund på altan och prata över en extra kopp kaffe. Så körde vi då ut på den lilla privata vägen strax utanför gården och ner för backen och fick vackert stanna vid bommen. Jag ringde Seija och strax efter jag lagt på, gick bommen upp och vi släpptes loss på nya äventyr.

Mockfjärd var nästa mål men innan dess skulle vi titta på kolarkojan vi hade sovit i under ritten. På en grusväg mot Mockfjärd hittade vi skylten med en pil och texten ”Kolarkoja” och stannade. Ett stort kalhygge bredde ut sig dit pilen pekade. Vi steg ur bilen och gick för att leta reda på vad stugan var men kunde tyvärr inte hitta kojan. Vi fick snopet gå tillbaka till bilen och dra vidare.

Vi följde ruttpunkterna och innan Mockfjärd skulle vi över en mindre bro, enligt kartan. Vi kom fram till den lilla vägen som ledde till bron. Vi körde kanske 25 m in och möttes av den förargliga skylten ”återvändsgränd”. Trots det körde vi faktiskt vidare in på vägen. Vi såg ett kraftverksbygge och kom nu ihåg att vi hade ridit uppe på fördämningen. Håkan körde vidare som om vi aldrig sett skylten och vi kom över på precis samma sätt som när vi red.

Så skulle det då vara dax att hälsa på hos familjen Hasselkrans. Tyvärr var dom i Borlänge. Det var bara att fortsätta färden. Vi fick ta av från rutten och åka till Gagnef för att tanka.

För att komma på rutten igen, efter fylld tank, fick vi köra på väg 70 fram till Trollkrogen. Där vi sedan skulle ta av och in på spåret igen. Vi passade på att kika in på Trollkrogen och fika där.

Vi hade då det begav sig träffat en gubbe i Solberga som vi nu skulle söka upp.
Vi trodde i detta läge att vi var klara över hur och var våra övernattningar låg. Gubben i fråga som vi skulle hälsa på först, hette Stig Eld och gick under namnet Eld i berget. Där efter skulle vi till ett tegelbruk där vi legat i en gammal husvagn.

Väl uppe på berget och framme vid gubbens gård såg vi att det inte bott någon där på flera år.

Vi skulle fråga han på tegelbruket vad som hänt när vi kom ner från berget.
Väl nere kunde vi inte hitta tegelbruket…!? Det var som bortblåst, det gick bara inte att hitta. Något hade uppenbarligen blivit väldigt fel…
Vi frågade folk vi mötte men ingen kände till något tegelbruk. Vi fick släppa detta och fortsätta resan.

Den 16/6 2005 hade vi träffat Mats Andersson som hade tagit väl hand om våra hästar och oss. Han bodde i Mårtanbergshyttan och det var dit vi var på väg nu. Väl inne på småvägarna kände Håkan igen huset där Mats svåger bodde. Och vi stannade för att försäkra oss om att det var rätt ställe.
Det var nämligen hit Mats hade åkt med oss för att träffa svågern och vi hade blivit lika väl mottagna här som hos Mats.

Bakom ett av husen dyker han upp, han som vi känner som Jonny knivmakaren. Han höll på att bygga en ny kolarkoja en bit från sjön. Vi steg ur bilen och gick emot gubben som närmade sig. Vi frågade på håll om han kände igen oss. Han visade det med att ge oss ett glatt leende. Sekunderna efter blev det en riktig björnkram. Verkligen roligt att se att något i alla fall är sig likt. Jonnys fru kom ner och det blev kaffe med smörgås. Jonny ringde Mats som kom bara 5 minuter senare. Det blev visning av bastubyggen och
kolarkojor. Instruktion i att bygga en kolmila ritades upp på baksidan av våra ruttpunkter, i fall man skulle våga ge sig på något sådant.

Jonny bygger en kolmila varje vinter. Han har också gjort en minikniv till både Håkan och mej. Vi pratade om ställen vi varit på och passade på att fråga om han kände till ett tegelbruk med tillhörande ångbåt. Det visade sig att han hade bra koll på vad som fans. Detta tegelbruk missade vi på grund av att det inte alls låg där vi trodde. Det låg nämligen redan före ”Eld i bergets” gård. Och där hade vi inte letat. Vi hade varit säkra på att det låg efter Elds gård. Vi gör våra misstag och vi får stå ut med det.

Efter kaffet åkte vi med
Mats för att se hans nya byggen. Dom var lite större och av modernare snitt. Gäststugan hade blivit kontor. Det var alltså här på denna gården vi bodde i för 10 år sedan. Senare tackade för oss och hoppades att vi skulle ses igen.

Via Insjön, Sågmyra och Ingels kom vi till dagens slutmål. Bertil och Lotta blev minst sagt överraskade när vi dök upp på gården Silverhill Stable där dessa gästvänliga människor bor. Det tog inte lång tid för Lotta att duka fram en gourmetmiddag i trädgården. Hon skulle kunna börja på vilken cirkus som helst som kvinnlig trollkarl.

Nu ska Bertil ut på ritt i morgon bitti med kunder, så särskilt sent får det inte bli i kväll. Arbetet måste alltid komma i första hand.
Dax att krypa in i kajutan och få några timmars sömn.
En liten Häst går lös på gården och betar i trädgården. Det känns lite som hemma. Schassen brukar göra likadant. Ska försöka att inte skrämma honom när jag går ut. Fast han ser verkligen inte särskilt lättskrämd ut.
Ska bli roligt att se om han är kvar tills i morgon.
/jojo

Location:Silverberg Södra vägen,Boda,Sverige

 

Publicerat i Okategoriserade

Smörgås-pizzan

Låg och drog mej lite längre än vanligt i dag. Vi var ändå uppe runt sju. Tillgång till vatten och toa är guld värt. Morgonbestyren blev snabbt avklarade. Vi åt frukost som vanligt på det upp och nervända bordet. Sedan har det blivit rutin att ta fram stolarna och sätta oss och ta en andra eller kanske tredje kopp kaffe där. Under den tiden kom både Göran och Anna förbi och det blev lite trevligt småprat där bakom bilen. Anna ville bjuda oss på frukost men som sagt hade vi ju redan ätit. Det var dax att tacka för oss och vi hälsade till dottern Ebba innan vi for iväg på nya och ibland knappt framkomliga småvägar.
 

 Första delen på dagen skulle i alla fall bli rätt bra vägar. Vi ställde kylaremblemet mot Öskebohyttan där vi träffat en trevlig gubbe 2005 som som lät oss övernatta där och som också hade bjudit på frukost. Tyvärr var där ingen hemma. Vi satt fast ett tackkort på dörren och hoppas att han lever och har hälsan.
 Nästa hållplats blev Lundängs Gård där vi träffade svärsonen och hans far som höll på med renoveringsarbete. Dom berättade att resten av familjen var bortresta.
 Strax intill bodde en dam som hade hjälpt oss att hitta vägen
 genom skogen till Kopparberg och vi fick även en liten pratstund med henne och Skänkje (förmodligen felstavat).
 Färden gick nu vidare till Ö Born. För att träffa bilförsäljaren Bo Ingvarsson. Bilen som såldes köpte Håkan 2005 under Sverigeritten. Ingen var hemma där häller. Vi gick fram till granngården och pratade med ett par som stod i trädgården. Vi frågade om dom visste vad Bo var. Nu berättade dom att Bo hade gått bort för ett år sedan och Danskar tagit över gården. Åter en tråkig nyhet.
 
 Vi körde ytterligare någon mil och kom till Storå där vi tänkte ta en fika på ett gatukök. Håkan beställde en kaffe och kaka och jag tänkte ta en kaffe och smörgås. Gubben bakom disken sa att jag får ta en varm smörgås då. Inte visste jag då jag beställde, att smörgås var lika med en pizza. Håkan tog en bit och jag resten. Någon middag blev det inte resten av resan.
 Så var vi då på väg till Seija och hennes Hästar på småvägar som knappast var framkomliga. Det blev ett irrande runt inne i träskmarker tills vi till slut med knapp nöd kom ut på 245:an.
 

 Vi gav upp och tog 245:an upp till Sunnansjö och Malingarna där vi bestämt träff med Seija vid ett antal postlådor. Där skulle vi sedan ringa henne. Vi blev då lotsade till en stängd bom. Man blir förundrad över tekniken. Hon bad oss vänta en stund och med telefonens hjälp öppnade hon nu bommen. Vi körde vidare någon kilometer till och var äntligen framme. Under tiden jag skriver detta är Seija och handlar. Gissa vad… yesss… pizza.
 

 Pizza är gott och vi blev mätta. Hon kom hem med den största pizza jag sett. Om man vet hur stora hjulen på en hö-räfsa är så har man en bra måttstock där. Vi har nu suttit och pratat en stund till kaffet och Seija ska ta in sina Hästar och ge dom de dom behöver. Vi tar det lugnt bakom bilen i stolarna och ser fram mot nästa dag.
 /jojo

Publicerat i Okategoriserade

Sunds Gård

I natt smattrade regnet på taket till Campern. Det dånade faktiskt rätt bra jag låg vaken och lyssnade på oljudet tills det slutade. Vet inte hur mycket klockan var men somna gjorde jag till slut.
Klockan sex var jag uppe och ute. Hade tänkt ta en morgonpromenad
När jag såg Anders komma emot mej från Hästhagen. Vi stod där rätt länge och pratade. Då kommer Håkan ut och vi fortsätter att älta all världens problem på tre man istället.
Anders sa att frukosten snart var färdig och att vi skulle följa med in och äta. Anders fru hade dukat fram och maten var klar när vi kom in.


Frukost i Älgarås

Verkligen snällt av dom att ta sig sig tid för två gamla luffare
Återigen var det dax att packa in stolar och div pinaler som låg utanför. Vi sa hejdå till familjen Andersson och åkte vidare till Älgarås och därifrån ner till Skagern. Vi stannade till där en stund och mindes att Håkans Häst hade smitit ur hagen den natten för länge sedan. I dag kunde vi bara skratta åt det som hände då. Men som var både jobbigt och spännande för 10 år sedan.
Köpte var sin glass av den nya affärsföreståndaren och
Satte oss utanför affären på varsin stol.
Någonstans på resan var vi nära att slå campern i kanten på en viadukt. Höjden på den var 2.60 och höjden på bilen plus campern är 2,90. Kan bara säga att vi hade förbenad tur, en sagolik tur. Håkan fick konstigt nog stopp på bilen just som vi trodde att den skulle slå i. Vi satt ändå där och liksom väntade på smällen trots att vi stod still. Inget hände och jag fick kliva ut ur bilen och dirigera Håkan bit för bit tills han var igenom. Det kan inte har gått mer än max 2 frimärken på hög mellan taket på viadukten och bilen. Men som sagt lite flax får man väl ha.

Försatte sedan färden vidare mot Äljesta och Linda och Johan Köler som driver traktens största svinuppfödning. Det var bara Linda som var hemma. Johan var ute och gjorde en tröska i ordning för skörden. Pratade en stund med henne innan vi fortsatte färden till Nora via Klockhammar.
Där var det forfarande Anna och Göran Berggren som drev gården. Lilltösen som var 5 år när vi var där sist hade vuxit upp och blivit stora damen på 15 nu. Det blev fika och prat om allt mellan himmeln och jord. Lite hästträning han vi också med innan vi blev bjudna på kvällsmat. Återigen en trevlig kväll med trevliga människor.
Vi kan inget annat göra än att tacka för deras stora gästfrihet.

/jojo

Location:Nora

Publicerat i Okategoriserade