Slut på bilväg

Vi lämnade lägret tidigt. Gick upp som vanligt och ut i det fria. Myggen var allt för besvärliga och svåra att komma överens med.
 Vi gjorde vad vi skulle ute och fort som tusan. In med stolarna som stått ute sen i går. Under tiden vi tog den första koppen kaffe blev det ett farligt flaxande i det lilla utrymmet vi hade till förfogande i campern. Vi hade dragit in, om inte alla, så i alla fall större delen av dom mygg som fanns i Purnu.
 Till slut fick vi lugnat ner oss så pass att vi kunde äta ett par smörgåsar och ge oss iväg.
 
 Vi skull ta vägen över Sadjem till Björkberget men den var avstängd. Än en gång fick vi avvika från rutten och köra en omväg som var dubbelt så långt.
 Vid Björkberget kom vi in på rutten igen. Vi vek av i Leipojärvi och styrde mot Purnuvaara. Innan vi kom fram till Nilivaara hade Håkan hittat ett fint ställe där vi kunde äta frukost.
 

 Nu kunde vi utan problem borsta tänder och tvätta av oss ute. Inga mygg. Här blåste dessutom precis lagom för att hålla dom borta.
 Så var vi då färdiga att ge oss iväg igen.
 Täckningen på min mobil har inte varit så bra här uppe. Fick under resans gång hålla koll på indikatorn som påpekade att servicen var noll. Plötsligt får man några pluttar på telefonen och Håkan får vackert stanna. Försöket med att sända iväg bloggen lyckades inte alltid men denna gången for den iväg.
 
 Nu var det bara att följa kartan och rutten som går via Vittasjärvi på bra småvägar mot Parakka.
 Där stannade vi till för att hitta ett par som bjudit oss på kaffe och smörgås tidigare. Vi kunde inte riktigt hitta fram till huset.
 Vi frågade en tant som satt på trappan till sitt hus alldeles i närheten och hon svarade att dem vi sökt var hennes grannar.
 Så med ens kände vi igen kåken där vi hade varit. Hon sa också att dom hade åkt till Kiruna dan innan. Vi bad henne hälsa från oss när hon träffade paret igen.
 
 Håkan ställdes in på Vittangi och det bar återigen iväg till en plats som skulle besökas.
 Nu hände något rätt märkligt. Framme vid byn, alldeles intill Vittangiälven, skulle vi som vanligt följa våra ruttpunkter. Så vi vek av på en mindre väg. Vi skulle nu försöka få tag på en bekant vid namn Kalle. Han var känd i byn på grund av sitt engagemang i byns historia. Han har också öppnat ett eget museum. Så det var väl bara att fråga någon, alla kände väl Kalle…
 
 På loppisen lite längre ner på vägen stod en massa folk och Håkan vevade ner rutan föra att fråga. En gubbe med ryggen mot oss vände sig om och Håkan skulle just fråga honom. Frågan liksom löstes upp och förvandlades ett, men fan de e ju Kalle. Det tog Kalle en kort stund att känns igen oss. Nu skulle vi åka hem till Kalle och dricka kaffe och titta i museet.
 

 Vi fick med oss en liten vägvisare i bilen i form av en grabb på 11-12 år. Vi stannade en bra stund och Kalle tittade i vår pärm.

 Kalle var sig helt lik kanske lite rundare om magen.
 Resten av resan var bara en transportsträcka på stora asfalterade vägar genom Sameland. Vi fick ändå ta det lite lugnt, då vi mötte en hel del ren.
 

 Ibland fick jag faktiskt äran att gå ut och köra iväg dom från vägbanan. Lite trögare än hästar som jag är mer van vid.
 På väg över Muonio älv från Karesuando till Finska sidan och dom 11 återstående milen till Kilpisjärvi tog ett par timmar, pausen inberäknad. Vi har vi nu parkerat där vi 2008 började vår vandring över fjällen till röset.
 Håkan är vaken och vi tänker nu fira med en fika!
 /jojo

Location:Käsivarrentie,Enontekis,Finland

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.