Gick ur campern kl 5:45 gick upp i skogen en runda. Plockade blåbär och gick ytterligare en runda för att titta på vägen vi ska köra. Håkan hade varit lite osäker på om det gick att köra där.
Passar på att titta på skogen som står här också. Sådan skog skulle man ha på egna marker, men man får vara nöjd med det man har.
Samlade på mej lite pinnar till ved för en brasa. Sitter nu framför elden och njuter av stillheten. Inte en vindpust och alldeles tyst.
Vi vaskade av oss i tvättfatet, borstade tänderna och släckte brasan med tvättvatten.
Packade in stolarna och
kom iväg redan några minuter efter nio.
Det var en smal dålig väg till en början. Brant utför och mycket bortspolat grus mellan dom större stenarna. Vi höll en hastighet på i snitt 3,8 km/tim den första biten.
I det här läget hade det varit bra att ha Hästen.
Groparna i vägen var bitvis olika djupa och kom ibland på den ena och ibland på den andra sidan. Detta gjorde att bilen, om inte Håkan han sakta ner ytterligare, fick kast åt sidorna. Med följden att porslinet tryckte upp skåpdörren och åkte ut på golvet. Detta har nu upprepats två gånger och vi har nu slut på tallrikar.
Efter någon tim. Körning kom vi fram till en smal bro. Den såg lite ranglig ut men där hade ju gått bilar tidigare så vi förstod det som att den skulle hålla. Håkan var i alla fall inte sen att prova. Jag skulle ta några kort på bron under tiden han körde. Det hade ju kunnat bli ett bra scoop.
Han kom över utan missöden, som väl var.
Vi fortsatte att köra. Det blev små grusvägar som betades av en efter en.
På en av platserna utefter en av grusvägarna hajade vi till då vi båda kände igen platsen. Vi hade fikat där för 8 år sedan. Det var den gången Marita Heimroth var med en dagsetapp på Lucky. Vi stannade och tog några bilder för att jämföra med dom vi har hemma. Heimroth var en av sponsorerna för ritten. Dom kom och var med några veckor nu och då.
Vi fortsatte på dessa oändligt långa och små grusvägar och kom fram till den lilla öde byn Lövåsen. Där träffade vi en skåning. Han hade bott och verkat i byn i 33 år berättade han. Frun hade gått bort och han kände nu att han ville sälja gården. Han menade på att det inte var någon mening med att bo kvar då han var den sista bonden i byn. Alla gårdar i byn var nu nerlagda.
Vi körde sakta vidare och såg den ena gården efter den andra stå öde, tomma och överväxta. Massor av hus, inga människor.
Man undrar om dom som bestämmer vet vilken väg dom har slagit sig in på. En sorglig syn.
Vi åkte i alla fall vidare på vår väg.
Vi kom liksom bakvägen till Ramsele och där skulle vi proviantera ytterligare. Nya tallrikar, kaffesil och diverse förnödenheter eftersom vi från och med nu måste lita till oss själva.
Vi har passerat gränsen till Lappland och det är rätt glest med bensinstationer, i alla fall på dom vägar vi kör och vi är tvungna att hålla lite koll på bensinmätarn. Har vi en chans att tanka så gör vi det. Vi körde in i Åsele fyllde tanken och fortsatte.
Denna gången vågade vi faktiskt inte fortsätta på den tänkta grusvägen. Vi fick avvika från den väg vi hade ridit och tog väg 90 istället.
När vi red tog vi vägen över Stenkulla kraftverk och dammbygge men vi räknade med att inte kunna köra över där med bilen. Istället för att köra den långa vägen dit och kanske få köra tillbaka igen, tog vi det säkra för det osäkra och valde den större vägen som går på andra sidan älven. Några mil längre fram kom vi åter på spåret.
Vi hade för oss att Buss-Nisse bodde utefter den väg vi nu åkte. Han var är i dag 83 år och en av dom vi träffade på andra vändan. Vi hittade gården
som såg övergiven ut. Vi trodde i detta läge att den var såld och att den stod öde. Dessutom har all skog runtom blivit ett enda stort kalhygge. Vi försökte få tag i Buss- Nisses tel.nr. Det lyckades till slut och vi ringde Nisse.
En stund senare stod han på gården.
Vi gjorde en brasa och plockade fram stolarna. Håkan kokade kaffe och vi lyssnade på musik som Nisse hade med sig. Under tiden blev det mycket prat på resan vi hade gjort och vi fortsatte och prata till allt för sent.
När den sista brasan brunnit ut skulle Nisse köra hem. Han gick illa på grund av en dålig höftled men köra bil kunde han ändå.
Jag såg den gamla Volvon rulla iväg. Tänkte på dom 60.000 mil den hade gått och hoppades att den skulle rulla några mil till. Han skulle hem till sin villa i Vilhelmina. Skriver färdigt bloggen och hoppas den går iväg så fort som möjligt. Ser att det står längst upp i vänstra hörnet ”ingen service”.
Det har börjat smattra på rutorna. Man undrar om det fina vädret är slut nu. Håkan har rullat in sig i säcken, jag behöver inte längre undra om han sover. Det hörs.
/jojo
Location:Hos Buss-Nisse 11/8
Spending time with my horses 