Borta bra men …

Inga mygg när jag kom ut ur campern i morse. Men klockan var inte så mycket och det var i tidigaste laget.

Där fanns inget att göra här ute. Stora vägen gick alldeles intill och platsen vi hade slagit läger på var inte stor.
Stället som vi till slut hade hittat låg strax norr om Gullspång. Ett stort lager med ris tog större delen av platsen.
Efter en kort stund gick jag in och la mej igen.
Klockan 6 var både Håkan och jag på benen. Stolarna kom ut, frukosten kom på plats och vi satt i stolarna som nu blivit ett måste och tog den där extra koppen kaffe.
Vi satt där och funderade på om vi skulle ridit Sverigeritten överhuvud taget om vi hade kört sträckan med bil först. Det hade blivit väldigt svårt att ta in att vi verkligen hade ridit så långt. Det var nästan för långt med bil.

Vi satt och klurade på detta ett tag innan vi fällde ihop stolarna för sista gången på denna trippen.
Vi skulle ju köra dom sista 30 milen hem i dag och det kändes som om vi ville iväg så fort som möjligt.

Håkan bytte kläder innan han satte sig i förarstolen. Klockan stod på 7:40 när gaspedalen trycktes ner och vi var tillbaka på vägen där vi slutade i går.
Vi hade inte kört så långt innan motorlampan började lysa. Håkan svängde in på en parkering och stängde av bilen. Startade igen men lampan lyste fortfarande. Inget hördes eller syntes och inga andra lampor var tända. Vi körde ut på vägen igen. Han skulle kolla upp detta när han kom hem.

Jag lägger nu om rutten på gps:en till Borås istället när vi är ett par mil från Mariestad.
Nere på Skara-slätten skiner solen och runt om vägen lyser dom olika sädesslagen vackert gult på jättefälten.
Vi åker och åker och till slut når vi Vårgårda, där vi kör in på Rasta. Stannar där för en välbehövlig vila och en kopp kaffe.
Mycket kaffe blir det. Men inte alls lika mycket som under tiden 2008 då vi red dom sista 160 milen. Då drack teamet 250 l kaffe…!?
Kanske är det ett sorts rekord i sig, vem vet och vem bryr sig.

Hjulen snurrar, och vi åker gladeligen med. Vi är på väg hem och det är inte långt kvar. Vi närmar oss Håkans hemtrakter och han vill ändå visa området och ridanläggningen som hans klubb använder för lite olika tävlingar. Han berättar om vad dom sysslar med där, lite om klubbens historia och trevliga minnen. En timma senare rullar snigelbilen in på min egen gård och som numera av någon underlig anledning fått namnet Östermoa…

Catta kommer ut och möter med en kram och ett välkommen hem. Det blir avlastning och naturligtvis kaffe och tårta. Vi berättar kortfattat en del av vad som hänt på resan och vad vi varit med om. Håkan vill naturligtvis hem han också.
Men innan han kör tar han fram penna och papper och summerar ihop hur många mil resan blev. Det blev en liten nätt rundtur på 506 mil.


Håkan sa hej då och satte sig i bilen. Vi hörs sa jag som om han bara hade varit här på ett kort besök.
Han såg i alla fall pigg ut och jag tror inte han somnar på vägen hem.

/jojo

Location:Karl Gustav Moatånga,Varberg,Sverige

 

Annonser
Publicerat i Okategoriserade

Frakten fortsätter

Lämnar lägret strax utanför Strömsund kl 7:00 i strålande sol. På 45:an ställer jag in gps:en på Örebro. Det är 52 mil dit. Sedan får vi se hur långt vi kommer.
Vi hade inte kört länge förrän vi kör in i den ena dimbanken efter den andra. Sikten är ibland inte mer än mellan 30-50m.
Som tur var blev inte dimman något större hinder någon längre tid. Solen återkom och dimman försvann.
Färden gick vidare mot Östersund och strax därefter tog vi förmiddagskaffet i Hackås. Två koppar kaffe och en blåbärskaka senare var vi åter på väg 45.

Visst är det fint och bra på många sätt med stora asfalterade raka
vägar, men det var hundra gånger roligare att åka på dom små grusvägar vi ridit på 2008, även om det gick långsamt. Sakta o rätt till skillnad från fort o fel är en bra fras när man tränar Hästar. Den verkar gälla även för bilåkning. För fel blev det för någon lite längre fram.

Några renar har inte visat sig på hela dan och jag tror inte vi får se några mer så här långt söderut.

Jag kan fortfarande inte släppa tanken på den eller dom politiker som säger att vi måste ha mer skog. Man bara undrar över vad den ska stå. Det verkar inte finnas plats över ens för en liten julgran.

Dom tänker kanske invadera Danmark och plantera där? Det enda vi i stort sett ser, är skog och åter skog…?

Håkan är hungrig och jag får syn på något som liknar ett matställe. Vi får vända bilen och köra tillbaka ett stycke. Mycket riktigt, ett matställe var det. En restaurang till och med. Vi satte hatten på huvudet och gick in. Vi beställde var sin Jägar-Schnitzel och letade rätt på ett bord. Vi behövde inte vänta länge innan den kom. Vi åt och det smakade riktigt gott.

Återigen ut på denna väg som aldrig tar tycks slut. Inget händer, man bara åker och åker. Sitter och pratar, lyssnar på radion och kollar kartor och gps, åker och åker.

Vi har en långtradare framför oss och Håkan tänker först köra om men vägen ger inga riktigt bra möjligheter till detta och långtradaren där framme kör faktiskt inte så sakta. Tempot går ner en aning i backarna men desto snabbare utför. Håkan bestämmer sig för att bli kvar bakom. Det blir ett bra och lagom tempo.
Efter någon mil kommer en brant backe med omkörningsfil och Håkans tävlingsinstinkt gör sig påmind och han ser sin chans att köra om. Nu äntligen ligger vi framför men i stort sett med samma fart och långtradaren är fortfarande strax bakom.
Kan ju tyckas lite konstigt att vi inte drar ifrån den stora bilen men den hänger envist med. Hur som helst kom vi i alla fall förbi. Vi låg först och hade det varit tävling hade vi förmodligen vunnit…
Vi åkte så här ett x-antal kilometer och när vi är en bit från Ledsjöfors, såg vi en jättekö med bilar framför oss. Det var bara att bromsa in och stanna.
Den stora jättebilen strax bakom gjorde detsamma och alla andra bakomvarande likaså.
Kändes lite pinsamt att den stora bilen stod så nära. Vi ville inte titta upp på han som körde. Kanske var det en utländsk jättegubbe med häng-mage som skulle bli svår att prata med. Fördomen var att Långtradar-Chaufförer ser stora och pösiga ut. Vi stod och tittade bortåt och undrade vad som hänt. Långt där borta hörde vi en Helikopter som landat och stod med motorn på och ljudligt snurrade med sina rotorblad.

Då plötsligt öppnas dörren till den blå jättebilen bakom och ut hoppade en liten späd dam med ljust hår och en iPhon i handen. Hon kom fram till två mycket överraskade gamla gubbar och berättar att hon just läst att det är en olycka längre fram. Hon visade överskriften och en bild på vad som hade kommit upp på nätet.


Vi stod och pratade om olyckor i största allmänhet när Håkan började berätta om varför vi var här. Det visade sig då att denna chaffis som senare presenterade sig som Petra på Dala-Frakt, var en helt vanlig Hästtjej, men som för tillfället inte hade någon egen Häst.

Plötligt blev det så mycket lättare att prata när vi såg att fantasigubben hade förvandlats till en liten hästtjej utan häng-mage.
Vi berätta om ritten 2005 och hur vi åkt denna gången med bil. Håkan gick till bilen och hämtade en katalog och jag hämtade ett ge-bort-kort. Det blev mer prat om ritter och Hästar när helikoptern utan förvarning lyfte och försvann. Det tog inte lång stund innan bilarna började rulla och vi sa hej då till den lite udda chaffisen i jättebilen.

Vi såg att Petra låg kvar bakom oss med sina 40 ton flis fram till Filipstad, innan hon försvann med sin jättelast. Vi fortsatte med våra 400 kg på flaket en aning konfunderade över våra fördomar, om dom som kör långtradare.

Det var inte lätt att hitta någon lägerplats i kväll. Det var mycket lättare upp genom landet. Klockan blev halv åtta innan vi äntligen hittade en plats som funkade. Kvällsmaten bestod av korv och bröd, ett glas saft och kaffe.

Det är sista lägerplatsen på den här resan och det blir ingen brasa här i kväll. Det ligger en stor kruttorr rishög alldeles intill.
En annan rishög ligger inne i Campern. Han sover!

/jojo

Location:Björby,Karlstad,Sverige

Publicerat i Okategoriserade

45:an

Snabbt i väg från lägret i dag. Klockan han inte ens bli halv åtta innan vi stack.
 Det blev ingen lång stund i stolarna på grund av att dom var våta.
 

 Håkan som hade somnat tidigt i går kväll var på benen redan innan kl 6 i morse vilket också gjorde sitt till att vi var tidigt uppe på 45:an.
 Tankade i Porjus och efter
 någon timmers körning såg vi skylten ”Messaure”. Vi visste att där fanns en ort som vattenfall hade skapat på 50-talet och som nu var helt borta. Den såg ut som som en gammal western-stad där husen var borta men gatorna kvar. Lite skyltar om vilka hus som stått där och vad man haft dom till. Vi fikade sedan på torget som var kvar och läste informationen om orten. Det blev en extra runda på 6 mil.
 

 Vi fortsätter på 45:an söderut.
 36 mil efter vi tankat kommer vi in i Sorsele och stannar till där för att äta och proviantera.
 Transporten fortsätter sedan på 45:an och tillika inlandsvägen.
 
 45:an tycks vara oändlig. Som tur är finns lite böjar och gupp som ser till att Håkan inte somnar allt för tidigt.
 Bensinen började nu ta slut i Dodgen och vi var tvungna att tanka i nästa ort där det finns en bensinstation.
 Det var en slump att det blev Vilhelmina. Under tiden jag var inne och betalade hade Håkan fått telefon, gissa från vem…? Jo, det var Buss-Nisse som hade sett oss på Statoil…! Han bjöd hem oss till sin villa på kaffe, smörgås och munkar.
 Efter prat om Messaure, dammbyggen och gamla tider, händelser med Nisses buss från tider som varit. Vi var tvungna att bryta upp och säga hejdå och på återseende. Vi gick sedan ut till bilen och återigen var vi ute på 45:an för att parera mellan guppen och bulorna.
 Vi körde igenom Södra Lapporten och in i Dorotea för att fortsatta söderut.
 

 Östersund ligger nu bara 11,3 mil söder om lägret.
 Det kanske inte är lika vackert här som på förra stället men vi står i alla fall still.
 Man bli faktiskt trött av att bara åka i bilen.
 

 Kvällssolen går snart ner bakom grantopparna. Myggen prövar lyckan lite väl många gånger för att det ska vara bekvämt att sitta ut nån längre stund. Håkan har hållit sig vaken och kört drygt 60 mil i dag men jag tror inte det tar så lång tid innan han tar fram sågen och gör sitt andra skift.
 /jojo

Publicerat i Okategoriserade

Sista sträckan

Det var kallt på parkeringen i morse men trots det, 10 grader i campern. Håkan sov fortfarande så jag värmde kaffet, om inte annat än för att få upp värmen i bodelen. Där blir fort varmt, och som sagt det räcker med att sätta på gasspisen för att få upp värmen.
I dag skulle vi göra sista etappen och nå målet för resan.
Sist vi gick till Treriksröset hade vi gått över fjällen och det hade tagit hela dan. Det var 2,5 mil fram och tillbaka och leden gick upp ner över bergen.
Under tiden jag drack mitt värmekaffe och funderade på turen i dag kom Håkan upp. Stolarna kom ut men det blev liksom för kallt för att sitta där.

Vi packade ihop våra prylar och körde tidigt till Kilpisjäärvi. Kl var bara 7:30.
Vi skulle denna gången åka den första biten till Treriksröset med båten som gick kl 9:00 svensk tid och sedan gå 6 km fram och tillbaka till röset. Detta såg vi som ett väldigt bra alternativ till att gå över fjällen som förra gången. Nu är det så att klockorna i Sverige och Finland går inte riktigt lika. Detta hade vi ingen som helst tanke på, så vi var vid kajen en timma för tidigt. Finland ligger en timma före och våra klockor ställs inte om automatiskt och tydligen inte våra huvuden heller.
Fint väder och en fin båttur blev det.

Vi gick våra tre kilometer dit
tog några bilder vände om och gick tillbaka.

Utav 20 personer som åkt med båten, vann Håkan och jag sträckan på 6 km med råge. Alla andra stannade kvar för att inmundiga medhavd fika. Vem hade tänkt på det… Vi var nöjda med att klara sträckan innan båten lämnade bryggan.

Gubben la till vid kajen vi lämnat i
morse. Vi gick upp till bilen och gjorde oss iordning för att köra till Karesuando och få tag i något att äta.
Hamburgare igen… blev det.
Så var vi då tillbaka till transportbilen och plötsligt sitter vi på en parkering någon mil nedanför Gällivare. Håkan har kört 32 mil i dag och vi har enligt min gps 147.1 mil kvar att köra för att komma till Kungsäter, som blev en referenspunkt. Så det blir alltså tidigast tisdag som vi kan vara hemma.
Sitter som vanlig och skriver i bilhytten medan Håkan sover i campern.
Resten av resan förmodas bara bli en transportsträcka.

Location:E45,Gällivare,Sverige

Publicerat i Okategoriserade

Slut på bilväg

Vi lämnade lägret tidigt. Gick upp som vanligt och ut i det fria. Myggen var allt för besvärliga och svåra att komma överens med.
 Vi gjorde vad vi skulle ute och fort som tusan. In med stolarna som stått ute sen i går. Under tiden vi tog den första koppen kaffe blev det ett farligt flaxande i det lilla utrymmet vi hade till förfogande i campern. Vi hade dragit in, om inte alla, så i alla fall större delen av dom mygg som fanns i Purnu.
 Till slut fick vi lugnat ner oss så pass att vi kunde äta ett par smörgåsar och ge oss iväg.
 
 Vi skull ta vägen över Sadjem till Björkberget men den var avstängd. Än en gång fick vi avvika från rutten och köra en omväg som var dubbelt så långt.
 Vid Björkberget kom vi in på rutten igen. Vi vek av i Leipojärvi och styrde mot Purnuvaara. Innan vi kom fram till Nilivaara hade Håkan hittat ett fint ställe där vi kunde äta frukost.
 

 Nu kunde vi utan problem borsta tänder och tvätta av oss ute. Inga mygg. Här blåste dessutom precis lagom för att hålla dom borta.
 Så var vi då färdiga att ge oss iväg igen.
 Täckningen på min mobil har inte varit så bra här uppe. Fick under resans gång hålla koll på indikatorn som påpekade att servicen var noll. Plötsligt får man några pluttar på telefonen och Håkan får vackert stanna. Försöket med att sända iväg bloggen lyckades inte alltid men denna gången for den iväg.
 
 Nu var det bara att följa kartan och rutten som går via Vittasjärvi på bra småvägar mot Parakka.
 Där stannade vi till för att hitta ett par som bjudit oss på kaffe och smörgås tidigare. Vi kunde inte riktigt hitta fram till huset.
 Vi frågade en tant som satt på trappan till sitt hus alldeles i närheten och hon svarade att dem vi sökt var hennes grannar.
 Så med ens kände vi igen kåken där vi hade varit. Hon sa också att dom hade åkt till Kiruna dan innan. Vi bad henne hälsa från oss när hon träffade paret igen.
 
 Håkan ställdes in på Vittangi och det bar återigen iväg till en plats som skulle besökas.
 Nu hände något rätt märkligt. Framme vid byn, alldeles intill Vittangiälven, skulle vi som vanligt följa våra ruttpunkter. Så vi vek av på en mindre väg. Vi skulle nu försöka få tag på en bekant vid namn Kalle. Han var känd i byn på grund av sitt engagemang i byns historia. Han har också öppnat ett eget museum. Så det var väl bara att fråga någon, alla kände väl Kalle…
 
 På loppisen lite längre ner på vägen stod en massa folk och Håkan vevade ner rutan föra att fråga. En gubbe med ryggen mot oss vände sig om och Håkan skulle just fråga honom. Frågan liksom löstes upp och förvandlades ett, men fan de e ju Kalle. Det tog Kalle en kort stund att känns igen oss. Nu skulle vi åka hem till Kalle och dricka kaffe och titta i museet.
 

 Vi fick med oss en liten vägvisare i bilen i form av en grabb på 11-12 år. Vi stannade en bra stund och Kalle tittade i vår pärm.

 Kalle var sig helt lik kanske lite rundare om magen.
 Resten av resan var bara en transportsträcka på stora asfalterade vägar genom Sameland. Vi fick ändå ta det lite lugnt, då vi mötte en hel del ren.
 

 Ibland fick jag faktiskt äran att gå ut och köra iväg dom från vägbanan. Lite trögare än hästar som jag är mer van vid.
 På väg över Muonio älv från Karesuando till Finska sidan och dom 11 återstående milen till Kilpisjärvi tog ett par timmar, pausen inberäknad. Vi har vi nu parkerat där vi 2008 började vår vandring över fjällen till röset.
 Håkan är vaken och vi tänker nu fira med en fika!
 /jojo

Location:Käsivarrentie,Enontekis,Finland

Publicerat i Okategoriserade

Förändring

Det var bara 10 grader i campern när jag vaknade i morse. Det hade varit den kallaste natten hitintills. Inga minusgrader men ändå på väg att bli lite kyligare. Nu hörde vi på radion att dom lovat fint väder, vilket vi egentligen har haft hela tiden.
 Vi har bra sovsäckar och vi fryser inte. Det räcker med att sätta på kaffet så är det varmt i campern.
 
 Innan vi gjorde oss färdiga för att åka i dag, hade vi våran vana trogen, parkerat oss i stolarna för en sista kopp morgonkaffe.
 Det var en strålande morgon men så här tidigt var vinden fortfarande kall. Vi satte oss i lä framför timmerladan och värmde oss i solen.
 

 Pratade om Sverigeritten och alla människor vi hade mött då, och hur stora förändringar som sker på bara 8-10 år.
 Det känns på något sätt rätt bra när man kommer till en gård och allt är sig likt men tyvärr är det få ställen som vi upplevt detta.
 Det är svårt att tro hur mycket som kan förändras på dom här åren.
 Denna resan med bil utefter
 våra gamla rutt-punkter har gett oss en liten tankeställare.
 
 Hur som helst, lämnade vi lägret klockan 9:30 i snålblåsten.
 

 Vi behövde tanka igen och fick köra av rutten några hundratals metar för att komma in i Kobdalis. Det är ont om mackar så man får passa på när dom dyker upp. Där passade vi också på att fika. Det var ju tre timmar sen sist.
 Håkan delade ut den näst sista katalogen han hade med sig till en dam som undrade var vi kom ifrån. Hon red western och hade ritter ut i naturen och hade 8st Hästar.
 
 Kaffekoppen tom och vi var på väg in på rutten igen. Denna vägen fick jag vid flera tillfällen gå före bilen.
 

 Den var igenväxt på sidorna med sly. En del sly var allt för grov för att Håkan skulle våga köra igenom. Mitt jobb blev att försöka hålla undan den grövsta slyn så han kunde köra förbi utan att repa bilen.
 När den vägstumpen var avklarad hade vi fin väg ända till Vuollerim. Där gick vi in på Gästgiveriet för att se om det jobbade kvar folk sen sist. Vi pratade med nuvarande ägaren men han kommer inte ihåg att han träffat oss. Vi beställde i alla fall hamburgare med kokt potatis. Det var riktiga hamburgare med viltkrydda.
 Hans fru kom med maten och berättade att hon hade jobbat där då vi kom 2008 och hon kände väl igen oss. Nu var hon och hennes man, han som vi beställde av, ägare till gästgiveriet.
 

 Så blev det med en gång riktigt roligt att prata minnen igen.
 Mätta och belåtna åkte vi vidare mot Murjek på om möjligt ändå bättre vägar. Där hälsade vi på hos Eivor Auno som tidigare gett oss var sin bok om Murjek och som hon själv skrivit. Förra gången hade vi träffat henne men då var hon på jaktstigen. Det var nämligen älgjakt då.
 
 Vi fortsatte sedan att köra mot Purnu för att leta efter samma nattlägret som vi haft 2008. Vi hittade stället fyra kilometer från byn. Där är vi nu och har parkerat för natten. Jag sitter i bilen och skriver. Håkan har sovit en stund. Hör att han är vaken nu.
 Det är läge för att göra en brasa. Vinden har mojnat och det är vindstilla. Om inte myggen anfaller sitter vi nog vid den om en stund.
 


/jojo

Location:Purnu 13/8

Publicerat i Okategoriserade

Dålig täckning

Gick upp tidigt och tog en lång promenad. Sedan gick jag högst upp på berget bakom gården. Hittade en brukningsväg som ledde hela vägen upp. Tanken var att kolla om det gick att få iväg bloggen och några sms. Det stod fortfarande ”ingen service” på displayen. Tyvärr inget att göra åt.
När jag kom tillbaka till gården tog jag fram en stol och satte mej på ett någorlunda soligt ställe. Håkan kom ut och hade kokat kaffe som vanligt och vi tog en kopp i stolarna innan frukost. Sedan gick Håkan iväg för att kolla vant skruven som höll campern.
Jag satt kvar en stund och funderade på hur det var här på gården när allt var i bruk. Hade varit roligt att vara med en dag.

Dax för den vanliga processen med handfat, tvål och tandborste innan vi stack iväg.
Det var små grusvägar nästan hela vägen till Björksele. Någonstans på vägen tog vi ut stolarna och drack en kopp kaffe i solen.
På en av småvägarna fanns en bom över vägen. Vi hade 2008 inte sett att där var någon bom. Bommen såg gammal och rostig ut. Kanske hade den varit uppfälld vi de tillfället och vi hade kanske bara missat detta. Hur som helst var den låst med en ståltråd. Vi funderade en stund på vad vi skulle göra men kom fram till att vi skulle köra igenom efter som det gick enkelt att få upp ståltråden och för att den andra vägen skulle bli så mycket längre.
Man kunde enkelt räkna ut att där skulle vara en bom i andra änden också. Men eftersom den här gick att öppna kanske den andra inte heller var låst. Vi skulle i alla fall ta chansen.
Någon kilometer upp i backen låg en vacker äng som vi under ritten hade rastat på och vi tänkte rasta där nu också. Gården som låg där var nu under renovering och det var bara för oss att fortsätta.
Högst upp på berget pep det till i min telefon och jag hade fått kontakt med yttervärlden. Vi stannade bilen och jag kunde efter en del om och men få iväg bloggen från i går. Så körde vi vidare ner för berget och där i slutet av vägen fanns en bom rakt över körfältet. Vi sa inte så värst mycket under tiden vi åkte fram mot bommen. Stannade och tittade och undrade. Jag gick ut för att se om där var hänglås på. Man kunde ju bara hoppas att så inte var fallet. I annat fall fick vi väl skylla oss själva. Det hade ju varit ett medvetet beslut att köra in och vi kunde ana oss till redan innan att det skulle vara en bom här.
Jag böjde mej ner för att titta under en liten plåthuv som var i slutet av den långa järnbommen. Där satt en spik. Jag tog bort spiken och som i ett trollslag kunde jag lyfta upp bommen och Håkan köra igenom. Inne i bilen och ute på vägen firade vi vårt upptåg med var sin näve godis. Vi hade sluppit köra den långa vägen runt.

Så kom vi äntligen fram till Björksele. Här var det dax för middag och mer kaffe. Vi ringde Lennart Stjerneby som hade varit med under ritten tidigare. Vi fick ett bra tips om att det fanns vatten på kyrkogården. Han hade nämligen bunkrat vatten där 2008.
Mer vatten var precis vad vi var ute efter så detta tips kom som en skänk från ovan. Även om Lennart inte tillhör någon av kyrkans himmelska apostlar.
Fyra vattenkannor vatten senare åkte vi vidare mot Kristineberg, Malå, Lainejaur, Hållberg och till sist kvällsmaten och vilan i Nuorte.

Location:Arvidsjaur,Sverige

Publicerat i Okategoriserade